…men det gjorde jag inte.
Se men inte göra – det är undertiteln jag ibland funderat på för min blogg, too much inspiration. För sådan är jag. Samlar på mig inspiration, frossar i bilder, idéer, färger, former. Men jag gör inte så mycket. En del, men långt ifrån allt som egentligen faller mig in. Något som ibland drabbar oss som föredrar att umgås med idéerna i stället för att omsätta dem i praktiken är ”äschdetdärkundejaggjortsjälv”-syndromet. Jag står för att jag är en idémänniska, för det behövs sådana i världen. Världen är full av duktiga genomförare, och ibland hittar jag dem. Då händer det grejer. Men ibland, när jag ser något jag själv tänkt ut in i minsta detalj, utfört av någon annan. Då kan jag bli lite. Bitter. Bara lite. Sedan hantverks- och handarbetstrenden slog ner för ett par år sedan har det blivit en del sådana bittra stunder. Men ibland är det inte bara bittert. Det känns faktiskt rätt gött också, att se att jag är rätt så med, om än bara i mitt huvud, och på min blogg. Jag finns där ute. Jag samlar, jag tänker, jag tittar, jag lyssnar. Bloggen finns för att jag vill ha någonstans att samla min inspiration. Men ibland kan jag ju också gå tillbaka bland inläggen och konstatera: vad var det jag sa? Jag såg, någon annan gjorde.
Hemma har jag korgar, lådor, hyllor fyllda av trådar. Garn, trasor, snören. Det var mycket trådar på Formex den här gången. Tillbakablickandet, tanttrenden, hantverket, pysslandet. Det har hållit på ett tag. För mig sedan femårsåldern, för inredningstrendssfären inte fullt lika länge. Det har gett mig massor av välkommen inspiration och nya idéer. När jag gick runt på Formex den här gången började jag till slut längta hem till soffhörnet, tv:n och trådarna. Det är en risk man alltid tar när man utsätter sig för kreativa uttryck: att drabbas av too much inspiration.
På bilderna: Klassisk rottingstol invirad i mattrasor hos Nordal, sittpuff med virkat överdrag hos Bloomingville, invirkade pallar av Carina Karlsson hos Konsthantverkscentrum.
